sorg

Majlis fick frid och ro kl. 03.30 ca imorse.
Vi saknar henne och det är jobbigt, men man får försöka tänka positivt. Jag vet att det är svårt eftersom jag gått igenom samma sak med både min pappa och min farfar för ca 5-6 år sen.
Andreas är hemma idag och även jag har tagit beslutet att vara hemma. Jag känner inte att jag vill åka iväg riktigt eftersom även jag har påverkats (vem gör inte det EGENTLIGEN?), så jag har skickat ett mail till de lärare jag skulle ha haft idag.
Det känns tomt och lite konstigt.
Andreas och endel av hans familj kommer gå till äldreboendet idag för att kunna ta ett sista farväl, jag känner inte att jag fixar det precis som att jag inte fixade att gå dit igår när hon var nära pärleporten.
Det var riktigt svårt att somna igår kväll. Man ligger bara och tänker. Jag tänker igenom det som skett och allt blir bara värre. Jag är åtminstonde glad att jag inte fick beskedet själv när Andreas åkt till jobbet. Nu ringde de ju vid 5 i halv 6 när han fortfarande var hemma.
Även Andreas bror Peter är här. Jag ansåg att han inte skulle vara själv så han fick välja. Gå till mamma och pappa eller komma till oss. Jag hämtade honom med bilen.



Minnesbild. Fotot längds till höger är från Alicia, Andreas systerdotters, dop. Det är Majlis som håller i Alicia. Kortet är från 2007 (?!).


Det här blir tungt men vi får stötta varandra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0