Sorg

Man förlorar sina föräldrar för tidigt... vissa av oss åtminstonde.

Jag och min syster förlorade våran pappa då vi var 15 och 13 år, 2003 i November. Så jävla jobbigt att man inte tror att man kommer fixa att överleva det, men det gör man. Man blir tvungen till det. Man måste fixa det, även om det är en svår väg att vandra.
Minnena finns kvar, dem försvinner aldrig. Han har alltid ( i stort sett) funnits där och det är ändå ens pappa. Han var en av dem som satte en till livet. Den gentjänsten kan man aldrig göra honom.

I april året därpå förlorade jag min farfar i cancer. Han klarade ens inte av att vara med på min pappas begravning. Då hade han haft cancer i ett par år och man hade även opererat dit en stomi.

Idag förlorade en vän sin pappa i cancer. En cancer som spridit sig snabbt. Det är fan i mig inte lätt och det kan ingen kräva.
Varav den vännen jag pratar om var Andreas en gång ihop med.
Livet vänder på en gång. Vi kan inte stoppa det, även om man önskar det. Det går inte.  Vi sörjer med er och minnena försvinner aldrig. Nu har du frid.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0