mamma 20/2
Just nu sitter jag och läser bloggar om kvinnor som drabbats av bröstcancer och tyvärr inte finns bland oss längre. Intressant, men även jobbigt att läsa.
Mamma mår väl rätt ok, tror jag. Hon har sin vardag hemma, idag hade hon tex. varit ute och skottat bort snö från taket vid kaninerna. Hon är stark! Men hon låg och läste när jag pratade med henne. Hon har inte ont, eller inte så att hon lider så sett, tror jag inte. Det är inte lätt att veta, jag kan inte läsa hennes känslor helt, även om hon självklart pratar om det.
Jag har vart med henne hos kirurgen som opererade, och då var ju även Soffan med. Soffan har varit med rätt mycket, men detta eftersom de ändå lever i samma hus och jag tror att hon behöver det.
Jag har sett ärren, vilket var en lättnad även om det känns lustigt att mamma ska behöva råka ut för det här. Men som hon sagt, min morfar/hennes pappa hade hjärtproblem och min mormor/hennes mamma hade bröstcancer så räknade hon med att hon skulle få något av dessa.
Den sista går hennes sjukskrivning ut, i alla fall för tillfället, vilket jag kan erkänna känns lite jobbigt. Kommer hon fixa strålningen utan att vara sjukskriven? Vi får väl se hur det blir, svårt att säga när hon inte påbörjat den ännu. Men i vilket fall som helst ska hon till Ortopeden på Onsdag morgon, alltså vid 08.00. Där ska de bland annat ta mått på revben, ställa in inställningar på strålningsmaskinen m.m.
Det känns som att livet rullar på rätt bra även om mamma råkat ut för den där skiten.
Känslan av att veta att man kan förlora sin mamma inom ett fåtal år känns lustig, även om vi är starka och inte försöker att tänka så. Det känns konstigt.
Det känns som att jag inte klarar av att förlora mamma också! Man ska inte tänka så, men jag gör det ändå. 
