Mitt liv och min vardag

Kände att jag lika gärna kunde skriva av mig lite idag nu när jag ändå har så tråkigt.

Att det händer så mycket.


Allt med Majlis har tagit hårt på oss alla. Det påminner även mycket för mig om pappa och farfar. Det var riktigt hårt.
Allt med Majlis kom så plötsligt. Vi visste att hon var gammal och inte mådde perfekt. Hon hade kallbrand (heter det så?!) i åtminstonde en fot och hade flyttat till äldreboende som hon inte riktigt trivdes på.

I Söndags morse runt 9-tiden ringde Sten. Då var hon inte vid medvetandet. Andreas gick dit med Mona och var där en stor del av dagen. Hon fick jobbigare att andas och mellanrummen mellan andetagen blev lite längre. Jag mådde inte så bra hemma, men såg till att fixa det mesta så att Andreas inte skulle behöva tänka på det. Andreas och Peter (Andreas bror) kom hem till oss så vi åt lite och jag tror att vi alla 3 i stort sett bara tänkte på Majlis/Mormor. Jag tror att det var viktigt att Andreas fick vara hos sin mormor. Han höll henne i handen och så. Hon fick morfin för att inte behöva ha sådan stark och jobbig smärta, men jag kan tänka mig att det var kortvärkande morfin, jag vet inte riktigt. Den här kvällen var riktigt jobbig. Jag låg och tänkte på allt och då är det riktigt svårt att somna. Jag tror att både jag och Andreas var beredda på att det skulle ringa. Många tårar och jag var rädd för att beskedet skulle komma till mig när jag var själv och Andreas var på jobbet.

Sten ringde på Måndag morgonen 05.25 typ. Jag förstod direkt när det ringde att nu har hon fått frid. hon hade somnat in vid 03.30. Bara tanken är jobbig. Andreas kom in i sovrummet (det var han som svarade) och jag såg hur han började gråta som bara den när han lagt sig i sängen. Låg och skakade och jag höll om honom. Då ska ni vara medvetna om att han mycket sällan visar sina känslor. Det var riktigt jobbigt. Jag tog beslutet att åka ner och hämta Peter, jag ansåg att han inte skulle vara själv. Han mådde inte heller bra, det såg jag på honom. Vi åt lite frukost och satt och kollade på film på tv'n. Vid 8.40 gick vi bort till Mona och Sten då Andreas och Peter skulle ner till Majlis för att se henne en sista gång. De var borta en stor del av dagen och jag gick hemåt för att försöka vila lite. Hur lätt är det när man bara tänker? Inte så himla. Jag försökte hinna med lite saker och fix åtminstonde, eftersom jag fyllde år på Tisdagen.


Det här är bara endel av allt. Jag minns inte helt alla känslor, men jag kan lova att många tårar har fallit och än så länge är det inte klart. Den 21 April är det begravning och det vet jag kommer bli jobbigt. Jag tror att väldigt mycket kommer från allt jag gått igenom. Jag hade nog inte fixat att träffa Majlis någon av gångerna. Andreas höll även med, han vet hur jag mår och hur jag reagerar. 

Både jag och Andreas misstänker att antingen har pappa eller Majlis varit hos oss. Jobbig känsla för min del. 

Jag vet att livet är hårt. Det är ingen nyhet.